Från glödtråd till chips.

Självbiografisk IT-historia av Thom Jaxhagen.

Född och uppväxt i Rone på södra Gotland började jag redan under skolåldern intressera mig för radiotekniken. Det var fascinerande att vi alla på gården Jaxarve satt fängslade vid radion och kunde lyssna på nyheter, musik, frukostklubben och Karusellen med Lennart Hyland. Hur kunde det här fungera med hjälp av radiovågor och en apparat med glödtrådar i slutna glasrör.

Jag fick min far att prenumerera på Teknikens Värld och köpte lösnummer av tidningen Teknik För Alla, när jag hade råd. Där fanns intressanta artiklar, byggbeskrivningar och byggsatser. På 50-talet var DX-ing en populär hobby för många ungdomar, och det växte upp DX klubbar lite varstans i landet. Att få lyssna på radiostationer från hela världen var än mera fascinerande, intresset och nyfikenheten för det här blev inkörsporten till mitt yrkesval.

Att bli lantbrukare och stanna kvar på Gotland var inte så lockande längre när det fanns en hel värld att bekanta sig med, teknikintresset tog över. Min första anhalt blev Nynäshamn där jag arbetade som brevbärare innan värnplikten vid I18 på Gotland. Här började jag läsa fackböcker och tidskrifter på biblioteket om allt man kunde komma över inom radiotekniken. Efter värnplikten blev Stockholms Tullpostkontor min arbetsplats och fritiden använde jag till att via brevstudier läsa matematik och elektronik vid Hermods Korrespondensinstitut.
http://jaxhagen.se/brevbarare.html

Standard Radio i Bromma.
1962 fick jag anställning på Standard Radio & Telefon i Bromma. Året innan hade jag gift mig med Ingrid och vi fick en dotter. Vi lyckades få tag på en 3-rums lägenhet i Åkersberga och bodde där till 1964. Kallhäll blev sedan familjens nya bostadsort, Standard Radio hade nu byggt en ny fabrik i Järfälla där jag fick arbete som provrumstekniker i moderna lokaler, min första arbetsuppgift där var att göra frekvensanalyser på banberäknare till J35 draken. Under 60-talet började nu på allvar transistorn och halvledartekniken komma in i produktionen. En datakommunikationsutrustning till försvaret, till största delen uppbyggd av transistorn OC45 blev nästa projekt jag kom att arbeta med. I arbetet ingick framtagning av provutrustning med paneler och switchar för X/Y kordinater. Den här utrustningen skulle tåla temperaturområdet från +70 ner till –40 gr. OC45 var en germanium transistor och därmed temperaturkänslig, därför var det nödvändigt med klassificiering och färgmärkning. Godkända för militärt bruk vill jag minnas fick vit färg.

Stansaab i Järfälla.
Nästa steg i utvecklingen blev de hålremsstyrda provutrustningarna. Istället för att med panelswitchar ställa in X/Y värden lästes nu 1:or och 0:or i hexadecimala värden in per automatik, via en hålremsstyrd utrustnig. Mätvärden presenterades på sifferrör och avvikelser utanför godkända värden stoppade hålremsans vidare framstegning.

Så kom 70-talet och chipsen med 16 ben, innehållande några vippfunktioner och grindar. Det hexadecimala räknesättet med basen 2 var ett måste att kunna förstå och räkna med. 0-F var den 4-ställiga kod som kunde kombineras i 16 olika värden, 0000 – 1111. Klivet in den digitaliserade världen hade börjat. Som provrumstekniker blev arbetet nu allt mer intressant och en ny värld öppnade sig med nära nog obegränsade möjligheter att detaljstyra funktioner i komplexa miljöer.

Efter en del internutbildningar på Stansaab kom jag att börja arbeta med radar-ppi 814HD som Flygvapnet beställt till sina höjdradarstationer PH39. Arbetet innebar montering av kretskortfösedda kasetter och bildrör tillsammans med en högspänningsenhet i ett golvstativ. Min uppgift var att trimma in och leveranskontrollera 5 st varje månad. Förutom svepfunktionen fanns ett antal symboler som skulle presenteras på bildröret.

Ett annat projekt som gick under namnet P5 för marint bruk blev nästa arbetsuppgift, det var tillika det föregående, montering och justering samt intrimmning av svepfunktioner och symboler med den skillnaden att skalorna runt ppi skärmen var resolverstyrda så att 0 gr. alltid pekade mot norr oavsett båtens riktning på sjön. Det var ett komplext system med samverkande flera ppi-er.

Flygvapnet.
1969 slutade jag min anställning på Stansaab. Familjen hade nu flyttat till ett radhus i Pershagen i Södertälje. Resorna blev långa och jag sökte arbete söder om Stockholm. F18 i Tullinge sökte marktelepersonal, här fick jag en bra grund och vidareutbildning på radarstationer och länkutrustningar. Här gjorde jag en modifiering på en radarstation så att den kunde återstartas omedelbart efter ett strömavbrott. Normalt fick man vänta 10 min innan stationen var i drift efter strömavbrott. Min ”uppfinning” uppmärksammades av trafikledarna som föreslog alla militära flygplatser att införa detta. Efter att arbetat på F18 i 3 år kom det rykten om att ett antal drifttekniker skulle utbildas för att arbeta med radar/data system i hemliga bergrum.

Stril 60.
1972 kom jag till den hemliga anläggningen Björnen. Här blev jag tillsammans med 7 andra anställd som driftingenjör och påbörjade omedelbart en omfattande utbildning på det komplexa datorsystem som med hjälp av radar i realtid skulle övervaka den svenska gränsen dygnet runt. Det var en unik utbildning, allt var strängt sekretessbelagt. Datorerna visade sig vara från Stansaab där jag tidigare arbetat, Censor 120 och 220 samt Facitdatorn DS 9000 var i det här systemet sammankopplade via ett databuss-system. Den bearbetade informationen från radarstationerna ute i landet presenterades sedan på radarskärmar och tabellindikatorer inne i operatörsrummet för den militära personalen. Det fanns flera sådana här identiska anläggningar i landet, från norr till söder och det innebar att man reste runt och arbetade på alla. Ett aber var väl att man inte kunde tala med sin familj, släktingar och bekanta om sitt arbete varför man kunde uppfattas som lite mystifik.

Under den här tiden på 70-talet lästes alla program in med hålremsor. Vid drift/programstörningar kunde det innebära långa driftavbrott på upp till 10-15 min. vilket var lång tid i flygsammanhang. Så småningom kom hårddiskarna i början på 80-talet och dessa modifieringar tillsammans med nya snabba och säkrare datorer medförde en säkrare drift. Här arbetade jag fram till 1985.
http://jaxhagen.se/tvak.html

Televerket/telia.
Försvaret började nu tala allt mer om indragningar och besparingar, vi var då några som sökte oss vidare ut på arbetsmarknaden. Med den unika utbildning vi fick var det inget problem att få ett nytt och välavlönat arbete då efterfrågan var stor efter datatekniker vid den här tiden. Televerket, som sedan blev telia, sökte bl.a. systemtekniker för sitt Videotex. Jag anställdes den 1 maj 1985 och fick vara med och bygga upp ett nät med datorer och modempooler som till en början inte fungerade särskilt bra. Data General installerade hårdvaran med centraldatorn S280 och kommunikationsdatorerna S140. Det var framförallt programvaran som inte var tillräckligt utprovad. Så småningom inköptes ett nytt datorsystem från IBM (BTX) uppbyggt med två centraler, i Stockholm och Göteborg.

Det här var början på ett slags internet. I England och Frankrike fanns det under namnen Prestel resp. Minitel, men blev aldrig någon framgång vare sig tekniskt eller ekonomiskt. Jag upplevde nog den här tiden med Videotex som ett steg tillbaka. Det var högt till tak och flera hundra miljoner att disponera, med visioner som låg rätt i tiden, men där teknik och gränssnitt mot kunderna dock inte räckte till.

Telia började nu alltmer bli beroende av datorer för sin utlandstrafik. Bolaget Swedish Telekom International (STI) bildades inom Telia. Här arbetade jag med datakommunikation via satelliter, och med allt flera fiberkablar som lades ut på världshavens bottnar var det ju oerhört intressant med sin enorma kapacitet. Den utbildning och inblick jag fick i och med detta tillhör nog det som jag upplevde som mest intressant eftersom nu världen kom att kopplas samman med snabba kommunikationer.

INOC, International Network Operation Center, blev min sista arbetsplats innan jag slutade mitt yrkesliv. Vi fanns på Hornsgatan i Stockholm och hade ständig kontakt med INOC i andra länder världen över. INOC var eskaleringspunkt för den inhemska trafiken mot andra länder och uppgiften var att vid driftstörningar lägga om trafiken via satelliter och fiberkablar. Vi hade till vårt förfogande ett storbildssystem som visade nätverken mellan länderna.

Att vara med och arbeta under hela den här tidsepoken samt följa utvecklingen från glasrörstekniken med glödtrådar, till dagens integrerade chipskrets-system, har varit mycket intressant, och helt fantastiskt. Inget annat teknikområde har utvecklats så rasande fort.
Thom Jaxhagen.
http://jaxhagen.se/videotex.html