Från OC71 till Internet

Ingvar Holmberg Född år 1933
ingvar.ho@telia.com

Det finns antagligen inget jag har glömt så fullständigt som födelseögonblicket! Jag måste ju ha varit med om det i den vackra vårmånaden 1933. Min far hade för lagom länge sedan muckat från ett av flottans fartyg, (där han gjort en försenad militärtjänstgöring och bland annat varit med på den resa från Tyskland då vår avlidna drottning Viktoria skeppades hem), kommit tillbaka till Blekinge och träffat min mor som var piga och bageriarbeterska i Mörrum. Far var född ”utrikes i Vekerum”, som det hette på den tiden. Han var en tröttkörd bonddräng som några år innan militärtjänstgöringen mönstrat på en gammal skorv som hette Gylsboda, där han arbetat som eldare under några resor över Nordsjön.

Jag var första barnet och mina föräldrar gifte sig dagen innan julafton 1932. Tydligen föddes jag två månader efter vigseln. Vad jag har förstått – efter släktforskning på gamla dar – var det rätt vanligt med så tidiga födslar! Mina första år tillbringade jag i Mörrums församling, där även mina första minnen vaknade så smått. Min lärarinna under det första läsåret var en förståndig dam som lät mig läsa andra klassens läsebok och andra klassens räknebok när jag hade plöjt igenom första årskursens böcker. Tyvärr flyttade min familj varför jag åter fick läsa andra årskursens böcker hela andra läsåret. Detta gjorde att jag tappade en del av mitt skolintresse, men det var bara tillfälligt, det kom igen. Under mitt fjärde skolår kom det en snäll farbror (Sven-Erik Henricson, blivande SÖ-medarbetare) till vår skola och gjorde en del kunskapstester på vissa av eleverna. Han tyckte att jag skulle gå över till realskolan, men mina föräldrar tyckte inte detsamma. Vi hade en ganska lång väg till närmaste läroverk, eftersom vi bodde ute på rena landsbygden där vi inte kunde se till närmaste hus. Det hade varit svårt att arrangera studier för mig utanför hembyn. Dessutom tyckte mina föräldrar att det skulle bli för dyrt. Jag traskade alltså vidare i folkskolan och fick bara svenskhäftet i huvudet en gång fram till och med mitt sjunde skolår. Den som gav mig häftet i huvudet – jag hade stavat fel till ”emellertid” – var Victor Henricson, Sven-Eriks fader.

Efter folkskolan, fortsättningsskolan och konfirmationsundervisningen blev det den tidens vanliga visa: springschasjobb, diversearbete, fabriksarbete mm. Jag var naturligtvis inte riktigt nöjd med refrängerna, anmälde mig till ett inträdesprov till Flygförvaltningens verkstadsskola i Västerås (och kom in) men ville inte skriva kontrakt på tre år, då det var en hiskeligt lång tid för mig på den tiden. Det fick i stället bli studier på korrespondens i vid NKI. Det var radioteknik som främst fångade mitt intresse. Jag hade lyssnat på AFN på fars gamla batteriradio varje natt tills glödströmsbatterierna var urladdade, vilket de blev många gånger. Efter varje brev jag läst skulle jag skicka in svaren på några frågor. Det var svårt att undvika att titta tillbaka i häftena när inlämningsuppgifterna skulle göras, även om det var meningen att man skulle lösa dem utan återblickar i kapitlet.

År 1952 mönstrade jag för militärtjänstgöring, och jag nämnde nog något om mina korrespondensstudier. Jag fick genomgå ett prov med fingerade morsesignaler och eftersom jag var musikintresserad klarade jag det ganska bra. Jag hade aldrig sysslat med telegrafi tidigare men blev uttagen till telegrafistutbildning vid KA2 i Karlskrona. Detta passade mig utmärkt. Fyra timmar militärutbildning i veckan och resten av tiden civil radiotelegrafistutbildning vid Flottans radioskola i Karlskrona. Det resulterade i att jag kunde hämta ett civilt radiotelegrafistcertifikat av andra klassen hösten 1954. Å KUNGL. SVENSKA REGERINGENS vägnar varder härmed intygat, att INGVAR VALDEMAR HOLMBERG genom avlagda prov visat sig äga de kunskaper, som enligt det till den nu gällande internationella telekonventionen hörande radioreglementet erfordras osv.

Telegrafistcertifikatet skulle naturligtvis användas! Jag mönstrade på SS Gudrun SJET i december 1954 och kom ut i den värsta decemberstormen på många år. Vi skulle gå ut från Hamburg på eftermiddagen, men kom inte så långt. Det gick inga vågor på Elbe, men man kunde inte se var luften slutade och vattnet började. Luft och vatten var blandade i något som mest liknade en tät dimma. Jag fick order om att sända nödanrop. Detta hade jag inte fått lära mig tillräckligt bra, men jag gjorde så gott jag kunde. Vi tappade det ena ankaret i Elbe men på något för mig underligt sätt kunde vi ta oss åter till kaj i Hamburg, och fick ligga kvar där tills stormen hade avtagit. Dagen efter, när vi startade vår resa mot Medelhavet, kunde vi se hur en hel del ganska stora fartyg hamnat hundratals meter upp i åkrarna.

Jag hade totalansvar för radiostationen och vi hade till och med nödsändare av gnisttyp! Det var spännande. Alla kustradiostationer längs med hela kusten skulle kontaktas, när vi passerade utanför dem. Göteborg radio hade jag kontakt med en gång per arbetspass. Det blev ungefär var fjärde timme. Svenska nyheter kom per morsetelegrafi en gång i veckan. Jag skrev ner dem och distribuerade ”tidningen” – som kunde bestå av fyra-fem A4-sidor – till befäl och besättning. Jag minns särskilt idrottstelegrammen som både svenska och utländska besättningsmän var intresserade av. Eftersom jag hade min fästmö hemma i Blekinge, gjorde jag bara en medelhavsresa och mönstrade av när vi kom tillbaka till Hamburg. En del av erfarenheterna från resan har jag använt som inspiration till min roman ”Nils lille, du måste lära…”

När jag kom tillbaka till Sverige hade Stina sökt och fått jobb i Stockholm, och hon ville gärna att jag skulle åka med. Hon lyckades hitta ett lämpligt jobb till mig på L M Ericson i Midsommarkransen: utbildning till lödare! Det låg ju så att säga inom den tidigare utbildningens ram. Svaren till mina gamla NKI-brev lånade jag ut till en arbetskamrat på verkstaden – och fick aldrig se dem igen. Ingen automatisk lödning kunde göras och det kunde ta en och en halv timme att löda in komponenterna till en enda filterbox så jag hade gott om arbete, men jag var fortfarande inte riktigt nöjd med sysselsättningen.

Jag tenterade in till gymnasieskolan vid Torildsplan och kom in med B? i Engelska. Det var ju bara speciell Engelska för radiotelegrafister jag läst, varför mina grunder var mycket dåliga. Tentamensresultaten i Matematik och Fysik kompenserade de svaga engelskkunskaperna.

1956-59: Gymnasieskolan.

Nu börjar det hända något. Det var spännande att få börja läsa på allvar. De flesta av mina klasskamrater kom direkt från realskolan och ville gärna att jag skulle berätta om mina erfarenheter från sjön men jag hade inte tid. Hel skoldag och därefter tre timmars arbete på Stockholm Ban varje eftermiddag för att inte svälta ihjäl. Därefter en timmes tåg/bussfärd hem till Tullinge och några timmars läxläsning vid några jättekoppar kaffe. Det var tur att vi hade läxa i Engelska till måndagen eftersom jag behövde sju åtta timmars läsning plus hjälp från Stina (som ju hade tagit realen!) för att jag skulle klara av måndagens läxförhör. Jo - gick, som min mor brukade säga.

Mina lärare på gymnasiet var både intresserade och duktiga. Vad sägs om till exempel Erik T. Glas i Radioteknik, Georg Fridén i Engelska, Evers i Ritteknik och Projektionslära, Frejd i Företagsekonomi och Jönsson i Fysik, Elektricitetslära och Mätteknik för att nu räkna upp några av dem. Många tacksamma minnen är förknippade med dem och alla de övriga lärare som inspirerat mig och lärt mig massor inte bara kunskapsmässigt utan även hur man uppträder mot sina elever.

När jag gick i avgångsklassen på tekniska gymnasiet 1958/59 hade vi lärt oss att det fanns något nytt som kallades transistorer. Tänk att vi privat kunde köpa några OC 71 för 70 SEK per styck för att laborera under kvällar och helger! Vi förstod alla att något fantastiskt höll på att hända inom elektroniken. Styra elektriska strömmar utan glödtrådar! Detta var en revolution. Vi kopplade ihop ”vippor” och byggde elektroniska räknare och förstod att vi stod inför något stort. Datorer hade dessförinnan varit lägenhetsstora på grund av att radiorören tog stor plats och utvecklade mycket värme. Nu kunde man bygga en elektronisk räknare som fick plats i en mindre garderob. Dessutom läste vi i katalogerna att man kunde integrera kretsarna för att de skulle ta ännu mindre plats och utveckla ännu mindre värme. Vi hade inte råd med några integrerade kretsar men byggde med våra OC71-or och drömde. Mor och far kom upp till Stockholm från Blekinge för att fira den nybakade gymnasieingenjören, och jag förmodar att de var en aning stolta. Från småbrukarson till Stockholmsingenjör på bara några få år.

1959-61: Efter gymnasieexamen blev det Ericson igen (eller L M som det kallades på den tiden).

Först arbetade jag med en förstärkare som skulle sänkas på havets botten för att den nya Atlantkabeln skulle kunna förmedla 960 (!) samtal och två TV-kanaler samtidigt mellan Europa och USA! Temperaturstabilisatorn till Atlantkabelns förstärkare arbetade inom ±0,01ºC . Transistorer användes eftersom värmeutvecklingen inte fick vara så hög. Jag vet inte om jag kunde komma med något tips som hjälpte konstruktörerna men min vana trogen gjorde jag så gott jag kunde.

Därefter skulle Ericofonen, den tidens ”Nalle”, förbättras och förminskas. Den hade en fingerskiva som man lyfte upp så att man såg den på nära håll och den skulle därför skulle få ett så angenämt utseende som möjligt.

1961-66: Arbetsplatsbyte till Facit-Halda, Svängsta.

Nu skulle jag tillämpa mina kunskaper på bl a provningsutrustningar. Jag byggde en programmerbar magnetutrustning för att kunna testa skrivmaskinsfunktioner. Den skulle i variabel takt trycka ned tangenterna, och man skulle med sladdar kunna bestämma vilka tangenter som skulle tryckas ned. Jag är inte säker på att någon av mina chefer ville se om den fungerade.

Man hade emellertid problem med sin elektriska skrivmaskin. Bokstäverna fick inte samma infärgning men vad cheferna kunde se för blotta ögat hade alla typerna samma hastighet när de träffade valsen. Det verkade även vara så att slumpen – och inte vilken bokstav som skrevs ut – bestämde hur kraftigt trycket blev. Jag byggde en solcellsbaserad anordning för att mäta typarmshastigheterna. Tipset kom från en professor på Chalmers i Göteborg, men idéerna var aldrig provade. Jag kunde via en oscilloskopskärm visa att det kunde skilja 50 % mellan det hårdaste och det lösaste anslaget, men jag hade en känsla av att inte heller detta föll i god jord. Inom parentes berodde anslagsskillnaden på att det blev självsvängningar i den rem som överförde kraften från den elektriska motorn.

Dessutom uttryckte jag ett kraftigt understruket önskemål om att Facit skulle koncentrera sig på elektroniska skrivare och räknare, men mina chefer var helt övertygade om att ”elektroniska räknare kommer enbart att användas på de större koncernkontoren och kommer inte alls att bli någon större succé”. Detta var 1966 och så gick det som det gick!

Jag hade emellertid börjat undervisa på företagets inbyggda verkstadsskola och fått smak för det där med skola. Yrkesräkning, Yrkesritning, Projektionslära, Hållfasthetslära och Mekanik var några av de ämnen jag undervisade i. Elektroniken fick jag smyga in. Det var inte meningen att de skulle lära sig något för framtiden utan bara det som kunde användas för den nuvarande produktionen. Skolöverstyrelsen hade emellertid börjat annonsera om vidareutbildning av gymnasieingenjörer till grunskollärare. Efter ett års vidarebildning på Yrkespedagogiska Institutet i Malmö var jag behörig att undervisa i Matematik, Fysik och Teknisk orientering på grundskolans högstadium, och där kunde jag odla mina idéer.

1968-80 Första läraranställningen, Kallingeskolan:

Tillsammans med eleverna i grundskolans årskurs 7-9 byggde jag elektroniska orglar och räknare så att det stod härliga till. Intresset verkade vara stort, och jag hoppas att mina dåvarande elever hade litet gott av det jag försökte lära ut. Nåväl – tiden gick och jag bytte yrke en gång till. Studierektorstjänsten annonserades ut och jag sökte och fick den.

1980-83 Stenbackaskolan, Karlshamns kommun:

Ny lärartjänst i Matematik, Fysik och Teknik (ämnet hade bytt namn.) Diskussioner med Rektor och huvudläraren i Matematik angående inköp av en enkel dator. En dator inköptes, men jag fick inte demonstrera den för eleverna. De skulle slutföra studierna enligt läroboken och därefter fanns inte tid för något ytterligare. Under tre och ett halvt år hade jag ett uppdrag för Länsskolnämnden i Blekinge län. Jag skulle vidareutbilda låg- och mellanstadielärare i Teknik. Åter gjorde jag så gott jag kunde.

1984-98 Skolledare i Ystads kommun:

Jag hade anställning som Studierektor/Rektor och fortsatte att propagera för min framtidstro. Datorerna fick sådana priser att kommunerna kunde inköpa några till varje skola och jag trivdes med att undervisa vetgiriga ungdomar om och med datorer. Min undervisningsskyldighet gjorde jag gärna i datasalen. Dessutom skrev jag ett program i Basic, som hjälpte mig att automatiskt skriva ut klasscheman, klassrumsscheman och lärarscheman för högstadiets 17 klasser, 30 klassrum och omkring 40 lärare. En inskrivning och ett nittiotal olika utskrifter.

Dessutom genomgick jag den 10-poängskurs i datakunskap som så många intresserade svenskar påbörjade. Efter ett specialarbete om datoranvändning på skolexpeditioner för elevregistrering mm fick jag mina 10 poäng. Någonstans såg jag att det var enbart ett fåtal personer som fullföljde utbildningen.

Nästa steg i utvecklingen var Internet. Jag föreslog att min kommun skulle bli en föregångare när det gällde datorer och Internetuppkoppling. Vi hade till och med möjlighet att få extra statliga resurser från KK-stiftelsen för att finansiera datorinköp och lärarutbildning. Jag utarbetade ett förslag om hur vi skulle lägga upp lärarfortbildningen och datoriseringen av skolorna. Men icke! Min skolchefs argument emot var ”Så du menar alltså att eleverna inte skall få åka till Länsmuseet utan sitta hemma och titta på en datorskärm i stället”? Detta var ju lätt att bemöta: ”Jag tror att det enda besök som de får göra på ett museum under sina nio skolår skulle kunna förstärkas av att de kunde sitta vid skolans datorer på datalektioner och håltimmar och via datorn återvända till museet den ena dagen efter den andra och dessutom kunna besöka Louvren, Metropolitan och andra intressanta platser däremellan.” Ansökan till KK-stiftelsen blev aldrig insänd!

1987-2002: IT- och data-undervisning på kvällstid för pensionärer.

Detta var en mycket intressant sysselsättning. Pensionärerna är ett vetgirigt släkte och vetgiriga människor är lätta att undervisa. Men visst kunde det uppstå problem då och då, till exempel när mina pensionärselever tyckte att de ville lära sig hur datorerna verkligen arbetade. Jag försökte förklara för dem att vi skulle lära oss att använda dem och inte att bygga nya, annars kunde det bli som när telefonen var mycket ung. Min mormor berättade att när den skarpa ringsignalen hördes i ett bondekök tog bondmoran luren och ropade: ”Hallå i hålet, far är inte hemma och jag kan inte telefona.” Det var kanske inte många av dem som uppskattade poängen i den historien om det nu finns någon?

I dag är jag medlem i SPF och även här har jag förespråkat datoranvändning. Medlemsregistret ligger naturligtvis för åtkomst och organisation över internet och jag har lovat att hjälpa till med kontakterna tills någon i styrelsen kan ta över. Jag sitter framför datorskärmen flera timmar varje dag, så det där med medlemsregistret är inte så betungande.

2003-2006: Min pensionärssysselsättning. Något om min nuvarande datoranvändning:

Äntligen har jag skrivit min debutroman klar! Jag startade 1976 så det tog 30 år med långa avbrott, men nu har jag haft nytta av it-kunskaperna. Jag sände manuskriptet i PDF-format över nätet till ett tryckeri och efter fjorton dagar får jag ett upptryckt exemplar i brevlådan. Jag tycker att det är fantastiskt! Hela denna utveckling har jag fått vara med om. Jag har inte slutat att skriva men om det blir någon ny roman får framtiden utvisa. Det får nog inte ta trettio år denna gång men nu har jag ju hjälp av datorn från första bokstaven.

Inför varje resa till Paris går jag ut på nätet och gör upp ett program med massor av förslag. Vi hinner naturligtvis inte med allt men alltid har de öppnat något nytt museum eller galleri, som måste bevakas. Efter resan skriver jag en skoluppsats om de bästa minnena.

Varje gång jag träffar andra pensionärer gör jag reklam för datoranvändning. Väldigt ofta får jag mothugg: ”Varför skall man ha dator?” ”Vet du hur litet antal pensionärer som egentligen har dator?” Ibland vill jag till och med säga: ”Vet ni vad man sa i bilens barndom? ’När hastigheten kommer upp i trettio kilometer i timmen kommer människan i den att avlida’ ”

Jag tror att jag minns den vers man skrev vid Ingvar Holmbergs bild inför examen i gymnasiet:
Ingvar har fordom jobbat på Posten,
filosofisk är han och duktig därtill.
Gift har han blivit den lyckliga osten.
Röker på rasten en fjärdedels Bill.
Stina och jag gifte oss alltså på hösten 1958 och vi lever fortfarande tillsammans. Bill sade jag upp bekantskapen med inför en klass på Kallingeskolan 1968. Det kan alltså bli två jubileum under nästa år! Plus det där med OC71-experimenten.

· · · − · −