Forskning och utveckling efter BESK-tiden av Gunnar Stenudd

Utdrag ur Gunnar Stenudds minnesberättelse.

BESK (Binär Elektronisk SekvensKalkylator)

BESK var ingen labbmodell. Den var konstruerad med stor omsorg och efter noggranna ritningar, som både DASK och SMIL använde och som SAAB köpte till sin SARA. När professor Lebedev från Moskva Tekniska Högskola, besökte oss 1952 eller 1953, blev han sannolikt påverkad i sitt beslut, att i kommande BESM, våga satsa på Williamsminnet, vilket ännu var den enda minnesteknik, som möjliggjorde byggandet av en snabb parallellmaskin. Uppfinnaren, F.C. Williams använde sin minnesprincip till sin seriemaskin, som ställde mindre krav på minnet, men också gav långsammare maskin.

BESK var klar i slutet av 1953. Den var snabbast i världen en tid. Det har talats om någon speciell då hemlig amerikansk kodknäckarmaskin som skulle ha varit lite snabbare. Den diskussionen lämnar jag därhän. Vi som byggde BESK och dess efterföljare, var stolta över att vi, efter mycken möda, byggt en maskin i världsklass, som gjorde tjänst i 13 – 18 år och starkt underlättade Sveriges inträde i IT-eran. Erik Stemme var teknisk chef och BESK:s arkitekt. Han utvecklade den räknande enheten, det magnetiska trumminnet, större delen av kraftenheten, slutkonstruktion av den digitala av styrenheten, snabb remsläsare och stans, samt kontrollbordet med dess stora ”sifferdisplay” (0-F) av etsade plexiglasskivor. Undertecknad utvecklade det snabba Williamsminnet, den analoga delen samt klocka och tidkretsar för styrenheten, del av kraftenheten med spänningsregulatorer för W-minnet, digital bildskärm med två bildrör, samt kamera och filmkamera till densamma.

Arne Lindberger och Björn Lind startade utvecklingen av den digitala styrenheten. Till instruktionslistans utformning bidrog, förutom Stemme, Göran Kjellberg, Olle Karlqvist och kanske någon mer. Carl-Ivar Bergman anställdes hos oss 1 november 1953. Det hade börjat komma information, att man i USA uppfunnit ett nytt minne; ”kärnminnet”, vilket föll på Carl-Ivars lott att börja kartlägga fakta om detta. Som vanligt var det svårt att få köpa strategiskt viktiga produkter från USA. Kärnor hade dock börjat tillverkas av Philips. Carl-Ivar anställde Gert Persson den 1 december 1954. Tidigt år 1955 började de prova kärnor, vilket så småningom ledde till konstruktionen av ett kärnminne till BESK. Redan då gick utvecklingen på elektronikområdet snabbt. BESK stoppades den 1/10 1956 för utbyte av W-minnet till kärnminne. Enligt C-I Bergman fick han tre veckor på sig för bytet. Då hade vi redan flyttat till Facit. Williamsminnet hade då varit i drift ett år under utprovningsperioden samt tre år i reguljär drift.

Flytten till Karlavägen

BESK byggdes och placerades på MNA, dvs MatematikmaskinNämndens Arbetsgrupp, med lokaler på Gamla KTH. På våren 1956 anställdes 18 personer från MNA av ”Facit” och vi flyttade till egna lokaler på Karlavägen 62. Vi var inställda på att utveckla och sälja nya
datorer och kringutrustning. Mitt intresse var att utveckla kringutrustning, där teknikspridningen och tillväxten var störst.

1954 hade jag på MNA sökt patent på en switchregulator. Detta var en produkt som möjliggjorde att med transistorer reglera effekter, hundrafallt högre än vad transistorerna själva tålde. Patent beviljades i 11 länder. Ett första mindre projekt skulle lansera denna generella spänningsregulator, som fick namnet FACIT LSR 25V-5A. I slutet av 1956 tillverkade och sålde vi ett 100-tal sådana. De fungerade utmärkt men produkten lades ned. Den passade inte Facits säljorganisation. Principen användes dock senare i de flesta av våra produkter. I dag finns den, eller varianter av den, i miljarder apparater, även i mobiltelefoner. I ett royaltyavtal med Western Electric hittar jag ett patentnummer: US 2,969,498. Facitledningen beslutade, att vi skulle bygga en kopia av BESK, samt starta en räknecentral på Karlavägen för kunder. Denna kopia byggdes av Carl-Ivar Bergman på ett år.

Mitt andra projektb blev transistorisering av den digitala bildskärmsenheten som jag byggt med 135 rör till BESK. Den försågs nu också med datorstyrd stillbildskamera och d:o filmkamera. Upplösningen ökades till 10 + 10 bitar eller 1024 x 1024 pixel. Den innehöll 251 transistorer
74 dioder och 8 rör (2 bildrör). Ritningsdatum var 18/3 1957. Komponentpriset var 75,000:-. Det första exemplaret sattes in i Karlavägsmaskinen Facit EDB 1.

Mitt tredje projekt blev en elektronikenhet med buffertminne och anpassningskretsar mellan EDB 1:an och en hålkorts- läsare/stans. Det blev en Bull CR/P 80. Elektronikenheten fick namnet ECB 80. Att konstruera elektronik med transistorer gick betydligt enklare och snabbare än motsvarande med elektronrör. Problemet var emellertid ställtider innan etsade kretsar kunde framställas. Av denna anledning konstruerade jag ett dubbelsidigt universalkort med numrerade löd-öar och anslutningar. På ritningarna till elektroniken satte man ut ö-numren, vilket löste problem både vid laborationer, utveckling, konstruktion, produktion, montering, utprovning, beskrivning och service.
Som första testobjekt valde jag ECB 80. ECB80 kom att innehålla 1500 transistorer, 500 dioder och 2200 ferritkärnor. Jag hade visat att man kunde ta fram en elektronikenhet med flera tusen transistorer, kärnor o dyl på några veckor, vilket tidigare krävt ett år. Universalkorten blev snart mycket populära. För större serielängder använde vi konventionell kretsteknik.

Ganska snart beslutade Facitledningen att vi skulle fortsätta att utveckla flera varianter av EDB-maskiner, som vi kallade resp. Facit EDB 1 till EDB 3. Denna produktion leddes av Carl-Ivar Bergman. Vi kom att bygga nio sådana, med olika typer av kringutrustning. Fyra maskiner använde vi på Facit Electronics datacentraler. Övriga fem såldes till olika kunder. Den senaste modellen EDB 3 till Förenade Framtiden var den största och hade 10 av våra ”karusellminnen”, ett tiotal av oss ”elektronicerade” hålkortsläsare- och -stansar som beskrivs nedan. Denna EDB 3 innehöll förutom 2400 rör i centralenheten, totalt ca 30 000 transistorer och kostade 8 miljoner kr. Efter 10 år byttes denna ut mot en modernare maskin. Felstatistiken som jämfördes för denna maskin med konkurrenternas, utföll avgjort till Facit EDB 3:s fördel, trots att flera av konkurrenterna hade modernare maskiner.

Flytten till eget hus

Den 1 juli 1960 flyttade vi till ett nybyggt stort hus i Solna. Vi hade vuxit till 135 anställda och växte vidare. Det gällde att tillverka beställda EDB-maskiner, samt att utveckla och tillverka kringutrustning. Övrig utveckling som pågick var, karusellminnet, snabb remsstans och -läsare, samt transistordatorn DS 9000, till FMV (STRIL 60). Det uppdrogs åt mig, att konstruera ytterligare två elektronikenheter till, för nämnda kortstansar och läsare, samt omkonstruktion av den mekaniska kortläsaren PRD 500. Elektronikenheterna hette: Facit ECPB 120 och ECRB 800. Respektive mekaniska enheter hette IBM ECP 120 och Bull PRD 500 blev Facit ECR 800. Hålkortstansen anslöts utan ändring till elektronikenheten, men kortläsarna av både IBM:s och BULL:s fabrikat, hade mekanisk avläsning av korten med 80 ståltrådsborstar som rev upp pappersdamm. Frammatningen skedde inte kortvis, utan styrdes av motorns till- och frånslag. Vi valde en BULL-läsare/sorterare som läste 500 kort per minut. Denna byggdes om radikalt. Frammatningen byttes ut. Vi konstruerade en stark och snabb magnet för att styra en lång kniv som lyftes upp bakom nedersta kortet. En dammsugare sög ned kortet framför kniven och sög även bort eventuellt damm.
De 80 ståltrådsborstarna ersattes av 80 fotoceller av kiseldioder. Luma utvecklade en lång rörlampa med en 20 cm lång glödtråd som hölls spikrak medelst en spiralfjäder. Läsaren kunde nu läsa kort momentant. Hastigheten ökade vi till 800 kort per minut, vilket var marknadens snabbaste och säkraste kortläsare. 10 sådana kortläsare tillverkades och såldes för 350,000:- per styck. De flesta levererades till Förenade Framtidens EDB 3. där de fungerade utmärkt.

Läs hela minnesberättelsen på hemsidan till gruppen “Tidiga datorer”.