"Computers and Computing" i Skandinavien av Gert Persson

Utdrag ur Gert Perssons minnesberättelse

Hur det startade

Matematikmaskinnämnden (The Swedish Board for Computing Machinery) = MMN, vars arbetsgrupp förkortades MNA, startade den 26 november 1948. Den 16 december 1948 hade MMN sitt första möte i Marinförvaltningens (the Swedish Administration for Naval Equipment) lokaler. Närvarande var Ordföranden Stig H:son Eriksson (viceamiral), Professor Torbern Laurent, Professor Edy Velander Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA = Royal Swedish Academy of Engineering Sciences), statssekreterare Gustav Adolf Widell (försvarsdepartementet) och Sigurd Lagerman (kommendörkapten) som lämnade en rapport om situationen. En av kommitténs medlemmar, professor Nils Olof Zeilon6, var inte närvarande vid mötet, vilket gjorde att man inte kunde ta något beslut av principiell karaktär.

Vid mötet beslutades att experter skulle anställas till nämnden, samt om lokaler för arbetsgruppen. Sigurd Lagerman hade besökt USA för att undersöka vilka möjligheter som kunde finnas för Sverige att förvärva s.k. “Computing Machines” från USA. Han hade tidigare instruerats att köpa en maskin, som kallades REAC, till ”Robotavdelningen” inom det svenska försvaret. Det definitiva svar han fick var att det inte fanns några förutsättningar i den politiska situation som förelåg. Under dessa omständigheter fanns en enhällig uppfattning inom MNA att en reläbaserad datamaskin skulle byggas så snart det var möjligt.

Professor Stig Ekelöf, G Berggren8, och kommendörkapten Lagerman utsågs till experter vid MMN. Conny Palm (biträdande professor i Telekommunikation vid KTH) utsågs att leda forsknings- och konstruktionsarbetet. Som en liten kuriositet kan nämnas att 36 000 SEK
fanns tillgängliga för arbetet, sponsrade av forskningsinstitutioner och Marinen. Regeringen hade tidigare anslaget två miljoner i budgeten för att inköpa en ”Computing Machine”. ”Gamla KTH” vid Drottninggatan 95 i Stockholm valdes som tillfälliga lokaler.

Relaterat till denna fråga var att fem forskningsingenjörer hade, på initiativ av IVA, sänts till Amerika mer än ett år tidigare för att studera ”beräkningsmaskinområdet” och skapa personliga kontakter med verksamma personer inom området. Dessa fem ingenjörer hade, vid denna tidpunkt, återkommit från sina uppdrag och deras rapporter väntades men var inte färdigställda än. De utsända var Eric Stemme and Carl-Erik Fröberg, som besökte `the Institute for Advanced Study´ vid Princeton, och Arne Lindberger, Göran Kjellberg och Gösta Neovius, som besökte Harvard. John von Neumann var en erfaren, närmast legendarisk professor vid Princeton, och ledare för R&D inom detta område vid Harvard var Howard Aiken. Dessa två forskare har på olika sätt i mycket hög grad influerat på ”the Swedish Computer History”.

Gösta Neovius som nämnts, med referenser från Howard Aiken från ett liknande projekt vid Harvard, var väl kvalificerad som projektledare för den svenska ”automatiska kalkylatorn” och blev också utnämnd att ansvara för denna uppgift.

BARK – en ”Binär Automatisk ReläKalkylator”

Byggnaden startade omedelbart med Conny Palm som projektledare och Gösta Neovius som chefskonstruktör. Bland övriga medlemmar i gruppen fanns Olle Karlqvist och Björn Lind. Specialister på reläteknik från Televerket var Harry Freese och Per Pettersson. Pettersson var
en mycket praktisk person, en ”ledare för reläerna”, vars uppgift var att se till att dessa fungerade. Jag kan fortfarande komma ihåg – trots att jag inte alls var inblandad i arbetet med BARK – hans dagliga ”föreläsningar” om kopplingsproblem, gnistformationer, och alla andra
problem som var kopplade till reläernas funktion. Varje dag berättade han om sina reläer med en stor kopp starkt kaffe i handen.

Jag tror det är rätt att säga att BARK i någon mening hade den Amerikanska MARK III som förebild. Byggnaden av BARK tog endast 1½ år. Den innehöll cirka 8 000 reläer som var sammankopplade med cirka 80 kilometer koppartråd. Maskinen var en stor anläggning och
krävde stort utrymme. Bara kopplingskablarna för programmen täckte en hel stor vägg i lokalen. Det kunde ta flera dagar, eller veckor, att göra ett nytt program vilket gjordes ungefär som koppling av boxar till hålkortsmaskiner eller telefonväxlar.

Några ord om Conny Palm. Han var ”hjärnan bakom” BARK. Han var en mycket begåvad person, men en smula excentrisk. Håkan Sterky, som var Generaldirektör för Televerket från 1937, och prorektor för KTH, berättade senare att Conny Palm som var en av hans studenter inte avslutade sin doktorsavhandling medan han studerade vid KTH. Den var i praktiken klar innan han fick sin grundexamen som ingenjör. Han var en mycket sällskapsinriktad person, vilket tog sin tid, och grundade den något studentikosa ION-SECTEN. Trots allt detta var han omtalad som en av de mest talangfulla statistikerna i Sverige på sin tid. Hans doktorsavhandling, som publicerades 1943, som behandlade ”variations of intensity in telecommunications” blev till exempel omtryckt på engelska så sent som 1988. Conny Palm dog i december 1951, endast 44 år gammal, så jag har aldrig träffat honom personligen.

En av de mest inflytelserika aktörerna i styrelsen MMN var den `halvmilitära´ institutionen Försvarets RadioAnstalt (FRA). Den representerades under en period av ”the reader” (i dagens vokabulär ungefär motsvarande biträdande professor) Stig Comét. Han var matematiker och under en kort period11 även verksamhetschef vid MNA. Han var mycket involverad i vissa hemligstämplade uppdrag för FRA. Dessa inkluderade troligen dechiffreringsprogram för svenska försvaret.

BARK användes, tidvis tjugofyra timmar om dygnet, från 1950 till 1955. Min personliga uppfattning är att BARK egentligen inte var en ”verklig” matematikmaskin trots att den var kapabel att beräkna programmerade ekvationer, men den kunde inte själv modifiera lagrade
program. Den utgjorde emellertid ett stort steg framåt i jämförelse med hålkortsmaskiner och mekaniska analysatorer. Publiciteten kring BARK hade under alla omständigheter en positiv inverkan på attityden hos `människor-i-allmänhet´ till den tekniska utvecklingen inom dataområdet.

BESK-eran och Facit EDB

Världens första elektroniska matematikmaskin anses vara ENIAC (Electronic Numerical Integrator and Computer), som byggdes vid Moore School of Electrical Engineering vid University of Pensylvania i Philadelphia. Upphovsmän till ENIAC var J. Presper Eckert Jr. och John William Mauchly, och denna maskin var klar att använda på hösten 1945. Den användes i första hand för beräkningar relaterade till det amerikanska försvaret. ENIAC var inte heller en ”äkta matematikmaskin” i meningen att programmen lagrades i ett internt eller externt minne. Varje gång ett nytt program skulle användas måste detta skapas med switchar och sammankopplande kablar, på ungefär samma sätt som senare användes vid BARK. John von Neumann skrev en artikel kallad “First draft of a report on EDVAC”, som skapade namnet ”von Neumann-arkitekturen” (ibland kallad “Princeton Machine Architecture”). Dessa benämningar används fortfarande – med rätt eller fel – trots att den fundamentala ”Eckert&Mauchly filosofin” var grunden och vidareutvecklades.

BESK (Binär Elektronisk SekvensKalkylator) var en parallell-maskin av ”Princeton-typ”. Den byggdes vid MNA och Erik Stemme var dess chefsingenjör. BESK har beskrivits i flera artiklar, bland annat i Teknisk Tidskrift. Jag tror inte att det är meningsfullt att ge en mer omfattande beskrivning av BESK i detta sammanhang och vid detta tillfälle. Eftersom detta är ett Nordiskt symposium kan jag hänvisa till min artikel i skriften “EDB-historik i nordisk perspectiv” som publicerades vid årsskiftet 1989-1990 i samband med att den nordiska datatidskriften DATA upphörde.

BESK ”handgjordes” i MNAs lokaler vid Drottninggatan 95 i Stockholm. I motsats till BARK och ENIAC arbetade BESK med ett i minnet lagrat program, som även kunde modifieras efterhand som beräkningsresultat krävde detta. Den var färdigställd i december 1953. Maskinen, som togs i drift under första hälften av 1954, hade vissa begränsningar av utrustning för input/output av data och program. Den var också utrustad med ett sk Williamsminne som var något instabilt och krävde underhåll. Dessa begränsningar undanröjdes inom ganska kort tid. Ett elektromagnetiskt ”ferritminne” installerades 1955 under ledning av Carl-Ivar Bergman. Utrustning för input, hålremsläsare (Paper Tape Reader), och output, hålremsstans (High Speed Paper Tape Punch), tillfördes konfigurationen. Dessa var också ”handgjorda” i MNAs lokaler. BESK var i första hand användbar för matematiska beräkningar, men hade tveklöst en viss inverkan på lösningar av administrativa och ”logiska” problemställningar under sin, och sina efterföljares, tidsålder.

Under verksamhetsåret 1 april 1955 till och med 31 mars 1956 var användningen av BESK fördelad enligt följande:

SAAB 1532
Meteorologi 684
Svenska försvaret 660
Annan industri 276
Andra vetenskapliga institutioner 256
Tekniska konsulter 73
Övriga civila institutioner och företag 5
Totalt externa användare 3 611 drifttimmar
MNAs interna användning 174
Totalt antal drifttimmar 3785

Om man studerar fördelningen av dessa användare av BESK, infinner sig frågeställningen om detta egentligen var en uppgift för en offentlig organisation/myndighet (MMN). Det framgick även klart att verksamheten var lönsam i någon mening. Frågorna (formulerade som problem)
fick även en praktisk lösning snabbare än väntat.

Under april 1956 slutade 18 av MNAs anställda och tog anställning vid AB Åtvidabergs Industrier. De tillhörde främst ingenjörer, matematiker samt laboratorie- och annan teknisk personal med Erik Stemme i spetsen. Jag kommer ihåg att mitt anställningskontrakt innehöll en paragraf som sade att Åtvidabergs skulle starta en division för Kontorsautomation benämnd KA. Dess inriktning beskrevs i ett brev från C Bertil Nyströmer till Arne Lundberg vid Åtvidabergs ekonomiavdelning i Stockholm. Nyströmer var ekonomidirektör, senare försäljningsdirektör, i Åtvidabergs-koncernen. Nämnda klausul i anställningskontraktet blev överstruken då kontraktet skulle undertecknas.

I protokollet från ett internt möte finns en hänvisning från MNN till Ecklesiastikministern citerd;

”Åtvidabergs Industrier synes ha förståelse för nämndens svårigheter och
företaget torde vara villigt att låta den övertagna personalen dels fortsätta att
medverka till byggandet av de tre maskinerna i Lund och Köpenhamn samt vid
SAAB, dels färdigställa ferritminnet m.m. för Besk, dels ock fungera som konsulter
vid nämndens fortsatta verksamhet. Nämnden och bolaget avse att inom
kort upptaga förhandlingar om bistånd från företaget i nu angivna avseenden”.

De tre nämnda maskinerna var SARA vid SAAB i Linköping, SMIL vid Universitetet i Lund, och DASK vid en vetenskaplig Institution i Köpenhamn.

Den 9 december 1954 träffades en överenskommelse mellan SAAB och MMN att SAAB skulle betala för åtkomst till tekniska data, ritningar, och hjälp och råd rörande BEK. Arbetet vid SAAB leddes av Börje Langefors, som vid den tiden var chef för företagets beräkningsavdelning.
Viggo Wentzel, en av de elektroniska pionjärerna vid SAAB, berättade vid ett föredrag att

”Det var naturligt att följa upp resultaten från Matematikmaskinnämnden och BESK, samt viktigt att den egna kompetensen skulle skapas inom beräkningsavdelningen. Byggnaden av SARA hade redan startats, och 1956 var maskinen klar att använda .”

Läs hela minnesberättelsen på hemsidan till gruppen “Tidiga datorer”.