När minnesdumpar inte räckte...

Började jobba på LM (Ericsson) i sept 1968, efter nåt år i försök att utbilda gamla reläkonstruktörer i modern elektronik (dioder o transistorer!), så hamnade jag hos så småningom hos Göran Svensson och jobbade med stödsystem för konstruktion. Jag o en annan kille åkte över till USA i slutet av 1973 för att köpa ett system för simulering av testdata för digitala kretskort. Det kallades Fairtest för det var utvecklat av Fairchild. Vi slog oss ner i Palo Alto för nån månad och började med att själva ta fram testdata för diverse kort för AKE 12 (en internationell transitstation som LM byggde, den första sorten av datorstyrda telefonstationer som LM hade, ett djäkla komplicerat system som sedemera ledde till AXE. Göran Hemdahl som var huvudarkitekten bakom det “objektorienterade” synsättet i AXE /långt innan begreppet ens fanns/ berättade en gång för mig att när han en gång var tvungen att åka till Rotterdam en nyårshelg för att fixa ett problem i AKE12, det fanns bara några få personer som klarade av det, Göran var en (han rabblade upp pi med 50 decimaler en gång för mig bara för att visa vilken “siffermänniska” han var), den gången insåg han att nästa generations system måste kunna hanteras av “vanliga” människor och det blev så småningom AXEs funktionsblock…).

Nåväl, i Palo Alto fick vi göra våra jobb hemma på hotellet, sen åkte vi ner till en extern datacentral där vi fick sitta och knacka hålkort för körningen, sen gick vi med kortbunten till en disk och lämnade in den. Det var alltså s. k. closed shop… vi fick en ungefärlig tid när vi skulle vara tillbaka, det var i regel några timmar och då hämtade vi ut resultatet. Hade vi då gjort några “programmeringsfel” så fanns ju inget resultat utan det var bara rätta och lämna in igen… rätt tröstlöst men vi hann med en hel del barrundor under tiden… I alla fall, LME köpte systemet och vi fick med oss det hem, men vi fick inte tillgång till källkoden! På vår installation i datacentralen på TN (Tellusanläggningen, det stora tegelschabraket vid E4 nära Telefonplan) så ballade det ur titt som tätt. Då fick vi ta ut en kärnminnesdump på magnetband som vi skickade till Palo Alto och efter några dar så fick vi en “fix” som vi tryckte in i vår maskin. Det var förstås ohållbart i längden och till slut så fick vi källkoden, allt var skrivet i IBMassembler. Men innan dess så skickade dom över en av sina killar som varit med o skrivit systemet och jag var med honom en dag när vi printade ut en kärnminnesdump i HEX på pajamaspapper. Killen stod lutad över printern och läste rad för rad och översatte “baklänges” till assembler. Helt otroligt! Jag tänker på honom med vördnad!
Dock fick LME betala systemet en gång till för att få källkoden…, en dyr lärdom: det räcker inte bara med “ytan”… Men för all del, vi hade god nytta av Fairtest i många år.

En minnesvärd episod som inte har ett dyft att göra med datorer, var när vi en gång kom till Fairchilds huvudkontor för att träffa mr Stoeppel (en amerikaniserad tysk) så var hela frontdelen av kontoret avspärrat, men så småningom fick vi tag på mr S; han berättade då att dom hade lite problem, en kille som dom givit sparken förra veckan (ihop med flera förvisso) hade tillskansat sig en Caterpiller och satt full fart rakt in genom entren och lyckats ta sig en bra bit in i receptionsarean…. Det gick hett till i datorvärlden på den tiden.