I mitten av 1950-talet anställdes jag som amanuens vid Stockholms Högskola för att undervisa vid kemiska övningslaboratoriet, Kungstensgatan 45. Jag placerades även i en forskargrupp som leddes av Arne Magnéli, då laborator (biträdande professor med dagens språkbruk) i oorganisk kemi och något tidigare inflyttad från Uppsala. Forskningen vid institutionen rörde sig huvudsakligen om oorganisk strukturkemi, och labbets utrustning för röntgenkristallografi var rätt omfattande. Hur sådan verksamhet bedrevs i Stockholm och Uppsala har Lars Kihlborg berättat ganska utförligt om i en annan artikel, så jag skall bara komplettera med några detaljer som direkt rör introduktionen av BESK i jobbet.
