programmering

Efter att ha utbildat mig till teleingenjör vid Arboga tekniska skola och gjort militärtjänsten, var jag glad att kunna få jobb inom sjukvården. De flesta jobbalternativen för teleingenjörer vid den här tiden fanns annars inom den militära sektorn. Efter några vikariat fick jag arbete hos docenten David Ingvar, som sysslade med forskning vid kliniskt neurofysiologiska laboratoriet på Lasarettet i Lund där han utvecklade metoder för mätning av hjärnans blodflöde. När man idag frågar yngre människor om man vet vem David Ingvar var får man oftast nekande svar. När jag anställdes 1968 så visste alla – och jag menar alla – vem David Ingvar var. Det var inte forskningen som gjorde honom berömd bland folket utan hans medverkan i TV-programmet Fråga Lund. I det programmet besvarade David medicinska frågor på vacker ädelskånska så att alla förstod. Det var inte enbart David som var populär. Alla de lärde som deltog i det här programmet var starka personligheter, mycket kunniga och gjorde stort intryck på svenska folket. Att det vid den här tiden enbart fanns en TV-kanal gjorde förstås genomslaget för programmet effektivare. Att vara anställd hos David Ingvar innebar också att jag blev berömd, kanske inte i Sverige som helhet, men i min hemtrakt i Småland visste i vart fall alla vem som jobbade hos David Ingvar.

I mitten av 1950-talet anställdes jag som amanuens vid Stockholms Högskola för att undervisa vid kemiska övningslaboratoriet, Kungstensgatan 45. Jag placerades även i en forskargrupp som leddes av Arne Magnéli, då laborator (biträdande professor med dagens språkbruk) i oorganisk kemi och något tidigare inflyttad från Uppsala. Forskningen vid institutionen rörde sig huvudsakligen om oorganisk strukturkemi, och labbets utrustning för röntgenkristallografi var rätt omfattande. Hur sådan verksamhet bedrevs i Stockholm och Uppsala har Lars Kihlborg berättat ganska utförligt om i en annan artikel, så jag skall bara komplettera med några detaljer som direkt rör introduktionen av BESK i jobbet.

När jag brörjade studera var elektronik analogt och inriktat på radio, mekanik var mera verklighetsnära. Från 30-talet till nu så har det mesta ändrats och nu ingår digital teknik i det mesta vi använder. I den bifogade PDF-filen finns min resa från det mekaniska till det digatala.

IT-historia
Självbiografi av
Christian Ekvall, född 1944

I medföljande bilagor finns en kort version som betonar de stora utmaningarna som präglat mig inför mina prestationer som resulterat i något som jag anser tillhör svensk IT-historia därför att det har genererat stora vinster (i storleksordningen 1 miljard kronor extra varje år under åtminstone 20 år) i ett väl renommerat svenskt internationellt företag som betyder mycket för Sverige. Ytterligare detaljer kan kompletteras om intresse finns.

Bilagor
· Inledning
· Självbiografi

I bilagt word-dokument kommer en komprimerad självbiografi fram till 1980.

Jag har redan skrivit den i Word och den blev ganska lång. Jag lägger in Word-dokumentet som bilaga.

Började jobba på LM (Ericsson) i sept 1968, efter nåt år i försök att utbilda gamla reläkonstruktörer i modern elektronik (dioder o transistorer!), så hamnade jag hos så småningom hos Göran Svensson och jobbade med stödsystem för konstruktion. Jag o en annan kille åkte över till USA i slutet av 1973 för att köpa ett system för simulering av testdata för digitala kretskort. Det kallades Fairtest för det var utvecklat av Fairchild. Vi slog oss ner i Palo Alto för nån månad och började med att själva ta fram testdata för diverse kort för AKE 12 (en internationell transitstation som LM byggde, den första sorten av datorstyrda telefonstationer som LM hade, ett djäkla komplicerat system som sedemera ledde till AXE. Göran Hemdahl som var huvudarkitekten bakom det “objektorienterade” synsättet i AXE /långt innan begreppet ens fanns/ berättade en gång för mig att när han en gång var tvungen att åka till Rotterdam en nyårshelg för att fixa ett problem i AKE12, det fanns bara några få personer som klarade av det, Göran var en (han rabblade upp pi med 50 decimaler en gång för mig bara för att visa vilken “siffermänniska” han var), den gången insåg han att nästa generations system måste kunna hanteras av “vanliga” människor och det blev så småningom AXEs funktionsblock…).

VEM ÄR JAG

Jag heter Henric Nordlander och är född 1945, i skrivande stund alltså 61 år. Jag bor och har verkat i Stockholm hela yrkeslivet. Min skolgång var lite trög, men jag lyckades ta mig fram till studentexamen i alla fall.
Nu är jag pensionerad. Arbetslivet inom datayrket har varit krävande. Min läggning är att vara generalist och kunna lite om mycket. Det har varit ett ständigt lärande, och till slut ebbbade engagemanget och drivkrafterna ut. Så nu har jag tagit en paus från yrkesarbetet. Så får framtiden visa om det väcks några nya idéer.

Mitt yrkesliv har nästan helt varit kopplat till bank och finansvärlden. Jag har varit fast anställd större delen av tiden, men under knappt tio år var jag delägare och partner i ett konsultbolag. Senare återgick jag till fast anställning. Det jag berättar om här gäller min tid under anställningen i Kreditbanken / PKbanken, som jag lämnade 1985.

Jag var anställd på IBM under perioden 1970 – 2005. Under 70 talet var jag verksam på IBMs Nordiska Laboratorier på Lidingö. Jag arbetade i huvudsak som teknisk skribent och min uppgift var att ta fram dokumentation om de olika hårdvara och software produkter som utvecklades där. Produkterna var avsedda för IBMs globala marknaden och labbet var en av flera runt om i världen som sysslade med produktutvecklingen. De största labben fanns i USA och sysselsatte tusentals personer. På Lidingö var vi cirka 200 personer, alltså en liten kugge i en stor apparat. Nedan är några av mina minnen från den tiden.

Hur såg det ut 1970?

Datormiljön var framför allt stordator och inte allt för olikt dagens stordatorer men med en kapacitet som var en bråkdel av dagens. Första generationens integrerade kretsar fanns, primär minnen var av typ kärnminnen och typiska minnes storlekar räknades i kilobytes. Lagringsmedia var hålkort och magnetband, skivminnen fanns men var av tämligen begränsade kapacitet. Datakommunikation fanns men kapaciteten var mycket lågt. Utväxling av information mellan datacentraler skedde via hålkort eller magnetband.

Programmerare 1966-1982

Stockholms Spårvägar 1966-1970

På trafikavdelningen 1966, några månader innan jag fyllde trettio, annonserade bolaget efter anställda som var intresserade av att byta arbetsuppgifter och ville bli programmerare. Det lät kul att pröva på något nytt. Det handlade väl om att koppla kablar? Jag hade hade hört talas om kablar och matematikmaskiner, som jag felaktigt trodde var samma sak som datamaskiner. Många idag tror lika fel, kanske på grund av att datorerna utvecklades från matematikmaskinerna.

Förresten kände jag till en del rent teoretisk om datamaskiner. Min fru hade börjat en utbildning som skulle leda till programmerarjobb. Jag sökte jobbet. En del i uttagningen var att genomgå en test anpassat för programmeraryrket. Testen bestod bland annat av talserier och hade stora likheter med det test som jag tidigare gjort vi den militära mönstringer.