Nedan följer ett utdrag ur Paul Halls berättelse om datorisering av patientjournaler på Karolinska på 1960-talet:
“Det som föregick på den tiden i världen var laboratoriedata-verksamhet och vi var inte kemister eller fysiologer eller någonting annat parakliniskt. Vi skulle syssla med det vi trodde vi kunde, nämligen klinikjournaler. Vi ansåg ju att om man löste kemi och fysiologi osv, så skulle vi ha resultaten som input i en journal. Om man kunde lösa problemen med journalen så hade man löst något väsentligt. Vi började med anamnesen. Det som fortfarande idag är svårast. Klarade vi anamnesen skulle vi förmodligen klara resten. Det visade sig att det var ännu mycket svårare än vad vi trodde. Vad som var helt klart var att anamnesen var som beslutsunderlag viktigare än kemi och röntgen. 60% av alla diagnoser är baserade på anamnesen. Det sade Gunnar Biörck och det sade Erik Ask Uppmark och det sade alla de här stora medicinmännen. Så vi gjorde ett system som var fixerat till vissa rutmönster som visade koder, s.k. J1 koder. Jag kallar inte längre senare versioner J1, J2, J3 och J4, det är ju bara tekniska versioner. J5 kom till på det sättet att vår programmerare Torkel Danielsson sade, nej nu jävlar, nu gör jag ett system som är oberoende av alla doktorer och det var så det kom till. Kravet på flexibilitet tillfredställdes och programmeraren kunde i lugn och ro göra sina olika loopar utan att ta hänsyn till verkligheten kring patienten. Det är ju logik i detta därför att varje patient är unik, det står i varje utredning, men ingen bryr sig om det i data-kretsar.
