Projektets metodik

En utmaning för projektet har varit att hitta en metodik för att dokumentera IT-historia ur ett användarperspektiv. Beskrivningar av IT-historia fokuserar ofta på uppfinnare och innovationer, vilket inte återspeglar utvecklingen av IT som generisk teknik. Utgångspunkten för Från matematikmaskin till IT blev därför att betona användningen av IT. Valet av metoder för detta blev kunskapsöversikter, intervjuer, vittnesseminarier och självbiografier fördelade på fokusområden.

Projektmanual Handbok 1 (organisation) 6 sept.pdfAtt dokumentera historiken för hur IT har växt fram och använts är svårt, eftersom många av de betydande händelseförloppen inte finns dokumenterade. Det handlar därför om att skapa nytt källmaterial.

I det här projektet har nytt källmaterial tagits fram med hjälp av samtidshistoriska metoder som kunskapsöversikter, intervjuer, vittnesseminarier, självbiografier och minnesberättelser. Metoderna bygger på tillgång till nyckelpersoner kring de historiska händelseförloppen, varför det varit viktigt att genomföra projektet medan dessa personer fortfarande är i livet.

Kunskapsöversikter

Ett första steg har varit att ta fram kunskapsöversikter inom respektive fokusområde. Kunskapsöversikterna kartlägger ett område för att identifiera behovet av nytt muntligt källmaterial. Om det till exempel redan finns ett rikligt skriftligt källmaterial inom ett område, blir det mindre viktigt att samla in kompletterande muntligt. Kunskapsöversikterna har visat var de “vita fläckarna” funnits inom respektive område och vad som därmed varit viktigt att täcka in i arbetet med de muntliga metoderna.

Intervjuer

Intervjuer är en vedertagen metod för att skapa muntligt källmaterial. I projektet har mer än 160 intervjuer genomförts, som har spelats in med ljudupptagningar och därefter transkriberats. Förutom kunskapsöversikterna har projektet haft stor nytta av de erfarenheter som amerikanska IEEE History Center och Charles Babbage Institute dragit när det gäller att intervjua IT-aktörer.

Forskningssekreterarna har redigerat transkripten med avseende på läsbarhet och förståelse, men samtidigt strävat efter att bibehålla karaktären av talat språk. Innan webbpublicering har forskningssekreterarna skickat de redigerade transkripten till informanterna som därmed erbjudits möjligheten att förtydliga, korrigera och kommentera sina inlägg. Intervjuerna är normalt cirka 1 till 3 timmar långa och omfånget på det redigerade transkriptet typiskt mellan 15 till 35 sidor.

Vittnesseminarier

Vittnesseminarier är en speciell form av muntligt källmaterial där ett flertal individer – vittnen – kopplade till en viss serie av omständigheter eller händelser samlas för att diskutera, debattera eller ha olika meningar om sina minnen av händelserna. De fungerar således som gruppintervjuer. Metoden är mer effektiv än enskilda intervjuer, då deltagarna hjälper varandra att minnas bättre.

Närmare 50 vittnesseminarier har genomförts i projektet. Dessa har spelats in med ljud och bild och därefter transkriberats. Vid arbetet med vittnesseminarierna har forskningssekreterarna följt samma redigeringsprinciper och samma arbetsprocess som vid det ovan redovisade arbetet med intervjuer. En viktig skillnad är dock att förklarande fotnoter tillförts de redigerade transkripten. Dels har det rört sig om biografiska uppgifter om vittnesseminariedeltagarna, dels om beskrivningar och förklaringar av vissa begrepp som nämnts under seminariet.

Efter redigeringen slutförts har de redigerade vittnesseminarietranskripten publicerats som arbetsrapporter i Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria vid KTH:s rapportserie (TRITA-HST). Vittnesseminarierna är vanligtvis 3 till 4 timmar långa och omfånget på det redigerade transkriptet varierar mellan 40 och 60 sidor.

Självbiografier

Självbiografier är ett effektivt och arbetsbesparande sätt att samla in aktörernas egna upplevelser, i synnerhet kring yrkesverksamhet.

Projektet har samlat in drygt 190 självbiografier, varav cirka 130 finns tillgängliga via Tekniska museets hemsida (Minnesberättelser). Insamlingen skedde genom olika upprop under 2007 i dagspress, fackpress, fackföreningspress och etermedia som Aftonbladet, DN, SvD, Computer Sweden, Ny teknik, SPF, PRO, Vårdfacket, Svensk sjuksköterskeförening, Kommunalarbetaren och TV4:s Nyhetsmorgon.

Om projektets intervjuer och vittnesseminarier framförallt uppmärksammar s k kvalificerade användare, ger självbiografiinsamlingen en mer representativ bild av datoranvändare i Sverige mellan 1950 och 1980. Även sekreterare och operatörer kommer till tals. Ett mått på representativiteten är antalet bidragande kvinnor. I intervjuer och vittnesseminarier är andelen kvinnor endast 7 procent, medan andelen är tre gånger så hög, 21 procent, i självbiografiinsamlingen.

Skrivarwebb

Som ett komplement till uppropet för att samla in självbiografier, har även allmänheten getts möjlighet att lämna in självbiografiskt material över internet. Under 2007 lanserades en så kallad skrivarwebb med funktioner för att ta emot texter.

I februari 2009 hade 27 personliga minnesberättelser och 17 kommentarer skrivits in. Skrivarwebben är fortfarande öppen på den här webbplatsen, Den svenska IT-historien, för att även fånga upp berättelser om utvecklingen efter 1980.

Arbetsgången för en fokusgrupp

Så här har metoderna används inom fokusgrupperna.

Utifrån en växelverkan mellan kartläggning av aktörer och kunskapsöversikt har gruppen identifierat dels relevanta och representativa aktörer som intervjuas, dels teman och deltagare (5–10) för vanligen tre vittnesseminarier.
Intervjuerna har ljudinspelats och transkriberats. Därefter har de redigerats och gjorts tillgängliga för allmänheten via Tekniska museets webbplats.
Vittnesseminarierna har spelats in med ljud och bild och transkriberats, redigerats och publicerats i form av läsbara volymer tillgängliga för en bred publik. Såväl ljud- och bildmaterialet som det oredigerade transkriptet registreras förvaltas av Tekniska museet.
I samband med kontakten med olika aktörer har gruppen, i samråd med Tekniska museets personal, gjort ett urval av eventuella föremål, arkivalier, fotografier och övriga objekt som aktörerna vill donera till Tekniska museet.
Resultatet av det skapade och insamlade källmaterialet har sammanfattats i en slutrapport.’