Första generationens systemerare och datakonsult

Första akademiska grundutbildningen i ADB
1964-68 läste jag samhällsvetenskapliga ämnen vid universitetet i Lund med sikte på en pol.mag.-examen. Sista året skulle jag välja ett ämne utanför de obligatoriska, som var nationalekonomi, statistik, statskunskap, företagsekonomi och prop. kurs i juridik. Mitt val stod mellan kulturgeografi och ADB (administrativ databehandling), som var ett nytt ämne på institutionen för Numerisk analys. Jag valde ADB utan att ha en aning om vad det stod för, men hade en känsla av att det skulle ge värdefull kunskap för framtiden.

HT 1967 hölls den första kursen i ADB i Lund. Huvudlärare var Börje Langefors, Olle Dopping och NN (som jag glömt namnet på), som alternerade mellan Uppsala, Stockholm och Lund. Och så fanns det lokala lärare också förstås. Utbildningen bestod av deras specialiteter. Professor Langefors med sin bakgrund på Datasaab hade utvecklat en teori kring datahantering som jag förgäves försökte finna tillämpning av senare. Dopping var en praktiker, som skrivit en pedagogisk och bra introduktion till ADB.

Under den första terminen kom vi i praktisk kontakt med databehandling genom en programmeringsövning i ALGOL för en hålremsestyrd datamaskin (benämningen dator kom långt senare) vid institutionen. Vi skulle skriva ett enkelt program, stansa det själva (om jag minns rätt) och lämna det för körning. Det var väl inte någon avancerad utbildning, men gav ändå lite mera begrepp om vad det handlade om.

Jag avslutade alltså min akademiska utbildning med två betyg i ADB men kunde inte ta ut min pol.mag-examen eftersom ämnet var nytt och inte godkänt för denna examen ännu. Trots att man lovat detta vid kursstarten. Så småningom fick jag dock examen genom dispens från Kungl. Maj:t.

Första datajobbet 1968
Jag sökte ett jobb som systemman på Volvo Köpingverken, så fort jag flyttat hem från Lund och jag fick det och började efter semestern 1968. Köpingverken var en av Volvos komponentfabriker, som tillverkade växellådor och bakaxlar. Där fanns en avdelning för Administrationteknik, som var organiserad under Ekonomifunktionen. Adm.teknik var uppdelat på grupperna: AR (administrativ rationalisering), systemutveckling, datadrift och stansning av hålkort.

Systemavdelningen bestod av en handfull personer varav bara två hade akademisk utbildning. Några var ingenjörer med bakgrund från konstruktion och produktion och ett par var f d hålkortsoperatörer. Driftmiljön bestod av en hålkortsorienterad IBM 360/20 som programmerades i språket RPG, som till sin uppbyggnad var orienterat mot hålkortshantering. Jag blev aldrig vän med det språket utan fick ofta söka hjälp hos någon av veteranerna från hålkortstiden, som var mina kollegor. Senare blev jag varse att jag inte var ensam om att inte förstå logiken i språket. När en kollega slutade fick jag ta över hans uppgift att distribuera utdatalistor från ett system i drift. Listorna skickades alltså från dataavd till programmeraren för efterbehandling istället för till användarna. Orsaken var att programmeraren inte lyckats lösa ett problem med att det skrevs ut en massa tomma sidor. Istället adresserade han listorna till sig själv för att kunna riva bort de tomma sidorna och vidarebefordra dem till användarna själv.

En annan kuriositet från tiden var hålkortsstansningen. Programmen skrevs på hålkortsblanketter som sedan lämnades in för stansning av hålkort. Dessa lämnades sedan till datacentralen för kompilering, vilket resulterade i en lång lista för avlusning av programfel. De skulle sedan rättas genom att man bytte ut felaktiga hålkort i källkodsbunten.
Programmerarnas jobb var naturligtvis lågprioriterat i förhållande till stansning för produktion t ex lönekörningar. Det ledde till långa väntetider. Därför fanns en primitiv handstans där man själv kunde stansa sina hål i kort. Det fanns också klisterlappar som kunde klistras över felaktiga hål. Det hände därför att lappar föll bort på kort i källkodsbuntarna, vilket i sin tur ledde till svårutredda fel. Det kunde också bli stopp i hålkortsläsarna av samma skäl.

För att arbeta i denna för mig helt nya IBM-miljö fick jag gå ett antal kurser i programmering (RPG och COBOL) i Stockholm. Jag gick också Volvos grundutbildning i AR, projektledare- och chefsutbildning.

Min första uppgift var att rätta upp ett förrådshanteringssystem som nyligen installerats, men som innehöll en hel del fel. Jag engagerades också i ett stort projekt i Göteborg, som hette VIS (Volvos Informations System).

VIS (Volvos Informations System)
Idén bakom VIS var att implementera ett gemensamt informationssystem för koncernen och samla alla information i en stor databas. Det skulle möjliggöras genom installation av IBM:s första moderna databashanteringssystem IMS. Volvo var den första svenska installationen och systemet hade tidigare utvecklats för ett amerikanskt företag inom flygindustrin.
VIS-programmet indelades i ett flertal projekt och berörde i grunden hela koncernen och engagerade många människor både bland användare och på datasidan. Jag blev Köpingverkens representant i delprojektet CRH (central registerhantering), d v s det projekt som skulle lösa implementeringen av den gemensamma databasen.

Då fanns ingen trådburen datakommunikation utan det fick lösas genom att skicka band med information mellan de lokala och centrala systemen. Det krävde en gemensam datastruktur på databasen i Göteborg och de lokala registren.
Det innebar också att de lokala system måste uppgraderas för att kunna samarbeta och utveckla lokala tillämpningar som var anpassade till den centrala. Därför beslutades att installera en bandorienterad IBM 360/25 och att lämna hålkorts–hanteringen.

Beslutet att utveckla VIS innebar i praktiken att alla system måste programmeras om och ersättas. I vårt fall ledde det också till byte av driftmiljö och nytt programmeringsspråk. Vid valet mellan Cobol, som var det förhärskande språket på den tiden, och PL/1, som var ett av IBM utvecklat och rekommenderat språk, valde vi det senare. Det skulle visa sig bli ganska ödesdigert eftersom språket i den version vi var hänvisade till innehöll en hel del buggar. Det var heller inte använt på något annat ställe i koncernen. Vi blev pionjärer.

En annan konsekvens av projektet var att det krävdes en för den tiden gigantisk programmeringsinsats som måste lösas med nyrekryterad personal. Några konsulter fanns inte att tillgå utan ett 20-tal systemerare och programmerare rekryterades direkt från skolbänken till den lilla avdelningen i Köping och jag utsågs till arbetsledare. Och sedan satte vi igång.

Belastningen på datacentralen blev nu en helt annan än vad vi tidigare planerat för att köra de gamla systemen. När datorkapaciteten inte räckte till för programtesterna fick vi vända oss till andra datacentraler med samma typ av utrustning för att köpa datortid. Vi finkammade hela Mellansverige efter installationer med IBM 360/25 med ledig kapacitet.

Dessa förhållanden påverkade arbetet vid utvecklingsavdelningen. Eftersom vi inte hade tillräcklig egen kapacitet i datacentralen för våra programtester måste vi hyra in oss på ledig tid hos andra företag. Och den tiden var oftast förlagd till nätterna. Det innebar att när jag gick hem på kvällen åkte min personal ut till olika datacentraler i Västerås, Laxå etc för att köra programtester hela natten. När jag kom till jobbet på morgonen kom de hem och kunde gå och lägga sig att sova. De återkom sedan på eftermiddagen för att förbereda nästa natts arbete. Så här höll vi på under många månader och det gav naturligtvis orimliga övertidsuttag, som dock godkändes som nödvändiga. Positivt var det naturligtvis att privatekonomin hos de unga tjejerna och killarna stärktes väsentligt.

En annan faktor som bidrog till arbetsbelastningen var att vi var ett gäng helt oerfarna systemerare och programmerare, som sattes att lösa en relativt avancerad uppgift. Detta faktum i kombination med ett inte felfritt programmeringsspråk gjorde det inte lättare.

I efterhand kan man naturligtvis tycka att projektet var dömt att misslyckas, men vi genomförde i alla fall vår bit av det hela. När Pehr G Gyllenhammar tillträdde som VD för Volvo 1971 spolade han idén om den gemensamma databasen för koncernen och lade ned projektet.

Jag stannade kvar på Volvo till 1973 då jag flyttade till Stockholm och fick anställning i ett av de första datakonsultföretagen, som började växa upp på den tiden.